Prinsessbröllop i all ära. Idag är det stora högtidsdagen för alla motionscyklister, Vätternrundan. Av förklarliga skäl så cyklar jag inte i år, roar mig istället med att hålla koll på makens passertider och hans gäng, som har målet att ta sig runt på under 8 timmar (väldigt snabbt för er som inte riktigt har koll :-)).
För ett år sedan då jag cyklade själv var jag nog så vältränad som jag någonsin varit, nu ligger jag i soffan och är så tung som jag någonsin varit. Kul kontrast! :-)
Så här skrev jag efter Vätternrundan 2009...
Strax efter klockan 3 rullade vi bort mot startområdet. Vid en busshållplats stod en förvånad och välklädd man och vinglade betänkligt - allt annat var tyst och öde. Vid starten samlade vi vår 10 cyklister starka grupp med målet att ta oss runt den här sjön på under 13 timmar. I startfållan ställde vi oss bakom sub 12-gruppen för att försöka dra nytta av dem en liten bit, ett drag som höll på att bli ödesdigert då den gruppen råkade ut för en vurpa efter bara några kilometer. Ingen större skada skedd i den gruppen och alla i vår klarade sig.
Vårt första stopp var planerat till Gränna efter cirka 8 mil, jag försökte att inte titta så mycket på hastighetsmätaren men lyckades ändå notera att det gick fort. Vädergudarna var inte riktigt med oss utan vi fick ett par regnskurar över oss, den lilla vind som var blåste dock åt rätt håll! Efter bull-, banan- och kisspaus i Gränna låg vi ca 20 minuter före vår tidsplanering. :-)
Vädret höll i sig och efter varje paus tog det en bra stund innan vi tinade. I backarna runt Jönköping kom jag in i en rejäl svacka, jag var kanske inte jättetrött fysiskt men huvudet var inte riktigt med. Jag började tvivla starkt på att jag skulle gå i mål tillsammans med min grupp. Jag tror till och med att jag uppmanade dem att cykla vidare om jag kom för långt efter i någon backe - men det ville de inte! :-) Nu var det vinna eller försvinna som gällde, jag började dividera med mig själv och kom fram till att så länge jag orkar ska jag hänga med! En Enervit gel och en halv Swebar senare var jag tillbaka på banan.
Resten av vägen klarade jag mig utan större "dippar". Jag åt så mycket jag klarade av under färden (mestadels Swebars) och i depåerna kompletterade jag med bullar, bananer, saltgurka och blåbärssoppa. När jag började närma mig slutet (efter ca 20 mil) slutade jag dricka vatten och drack bara sportdryck. Maten och drycken fungerade verkligen kanon. Jag hade befarat magproblem av allt "sött" men det fungerade över förväntan!
Ju längre norrut vi tog oss desto bättre blev också vädret, vägarna och kläderna torkade upp allt eftersom. Vid sista depåstoppet i Hammarsundet var det 4 mil kvar, vi låg fortfarande en bra bit före vår tidsplanering och konstaterade att vi nog skulle rulla in på ca 12.30 men uppenbarligen hade vi lite mer hemlängtan än så :-)
De sista milen fick jag kämpa rejält. Varje litet motlut kändes som en alptopp och jag fick gå ner på riktigt lätta växlar för att orka trampa. Vägen var dessutom ganska smal och "knixig" så det gällde att se upp och inte tappa koncentrationen.
När det bara återstod 10 km kände jag en enorm lättnad - jag skulle fixa det här - och när vi rullade in på upploppet Motala kändes benen helt plötsligt pigga igen och hela gruppen orkade med en liten spurt! :-)
Inte förrän vi hade slagit oss ned i gräset med vår öl och vår pastasallad kontrollerade vi vilken tid vi hade fått...12.17...43 minuter snabbare än planerat!
Nu var det gjort - jag har cyklat Vätternrundan och jag har gjort det riktigt bra! Det var en upplevelse från början till slut....om jag gör det igen? Det får vi se...:-)
