Nu ska jag försöka mig på att sammanfatta detta års första stora mål - Göteborgsvarvet.
Att starta på eftermiddagen innebar en oväntad nervpåfrestning. Jag var jättenervös, hade svårt att äta, drack mycket och oroade mig för att jag kanske drack för mycket, sprang som en galning på toaletten. Försöket flera gånger, halvt på skämt och halvt på allvar, att övertala SysterYster att vi skulle strunta i det, men hon vägrade lyssna. Och tur var väl det.
Strax efter två promenerade vi bort till Slottsskogen, vädret var perfekt. Varmt men inte för varmt. Vid starten hann vi med ännu ett toabesök, en banan och lite vatten innan vi letade upp vår startgrupp. Väntan ökade på nervositeten, jag började tvivla på mig själv men tänkte samtidigt att
sist i mål på Göteborgsvarvet ska väl någon vara. För i mål skulle jag, så pass säker var jag.
När starten gick sprang jag iväg på darriga ben, efter första kilometern kändes det bättre. Såg mig omkring, konstaterade att jag visserligen blev omsprungen hela tiden av snabbare löpare men jag sprang också om. Uppför säldammsbacken kände jag att benen var pigga, nu var det bara att köra på och ser hur långt jag räckte.
Planen var att dela in sträckan i fyra femkilometerslopp (den där sista kilometern räknade jag med att jag skulle ta mig igenom på ren tjurighet, krypa om så krävdes), jag var nu alltså ute på mitt första femilometerspass för dagen. Ute ur Slottsskogen och genom Majorna var det ren och skär glädje. Jag gjorde high five med ungar vid sidan om vägen. Noterade att någon spelade
Säkert ut genom ett lägenhetsfönster och såg det genast som ett tecken. Enligt plan började jag dricka redan vid första vätskekontrollen, egentligen tyckte jag att den kom lite tidigt men jag ville undvika att hamna i ett läge då jag tog slut på vätska, strategin var alltså dricka lite och ofta. Hellre hoppa över vätska i slutet än i början. I uppförsbacken upp till Älvsborgsbron stod maken och Lillkillen och hejade. Jag försökte mig på ett fighting face som fastnade på bild.
Över Älvsborgsbron var jag stark, både mentalt och fysiskt. Det här är ju mina löpkvarter, det här vet jag att jag klarar. Första femman klarades på lite drygt en halvtimme, helt klart godkänt. Från och med nu brydde jag mig inte så mycket om klockan utan körde på känsla.
Biten på Hisingen fram till Lindholmen flöt på bra. Morsade på en gammal kompis som hälsade förvånat, så är det när man är gammal soffpotatis :-) Efter Lindholmen började låren krampa ihop en smula. Det gick tungt men jag kämpade på. Konstigt nog blev jag peppad när jag såg att fler hade det tungt. Göta Älvbron var som vanligt seg, men jag tog mig springande över hela. Sträckan från Lilla bommen och uppför Avenyn var den som var allra tyngst, jag började återigen snegla på klockan och märkte att mina kilometertider ökade. Men jag gjorde vad jag kunde, jag kämpade på.
När jag svängde in på Vasagatan började jag inse att det inte var långt kvar och att jag utan större problem skulle ta mig i mål på under 2:30. Benen var tunga men huvudet piggt! Många trötta hjältar stapplade upp mot Linnéplatsen. Min vätskestrategi hade fungerat alldeles utmärkt så jag kunde utan problem springa förbi de sista vätskestationerna.
Då kilometerskylt 20 dök upp tänkte jag att
nu behöver jag inte spara på något, nu kan jag bara ge järnet in i mål. Problemet var bara att min hjärna missade i kopplingen så den informationen gick aldrig ut till mina ben. Den sista kilometern blev istället den allra långsammaste, men jag tar det som ett tecken att jag gett allt vad mina ben tålde.
Nöjd Soffpotatis "spurtar" mot mål!Målet på Slottsskogsvallen korsades efter 2:24:59. Även om jag inte hade något tidsmål så hade jag tippat på någonstans runt 2:30 så jag är nöjd! Med tanke på att benen inte orkade med någon spurt måste jag också vara nöjd, jag tog verkligen i allt vad jag kunde. Med tanke på att jag under Göteborgsvarvet 2010 stod vid sidan om och fotograferade, gravid i åttonde månaden måste jag faktiskt säga att jag är jättenöjd med min prestation!
Sammanfattning: Göteborgsvarvet - ett kanonlopp och ett fantastiskt arrangemang. 2:24:59 en tid att slå, om inte nästa år så något år - I'll be back!
