söndag 16 september 2012

Stockholm halvmarathon 2012 - den långa versionen

Under gårdagens lopp bevisade jag för mig själv att tiden faktiskt inte är det viktiga. Efter Göteborgsvarvet i maj mådde jag dåligt, jag hade ont och var långt ifrån nöjd. Många sa till mig "men se vilken förbättring du har gjort på bara ett år, du måste vara nöjd med den tiden".  Och det är just det som är så svårt att förklara, för visst var tiden helt ok men känslan fanns inte där. Igår var det precis tvärt om. 

Uppladdningen inför Stockholm halvmarathon har varit långt ifrån ideal. Jag hade inga förväntningar mer än att "ta mig runt" och överleva. Visst kände jag att jag hade chans att klå min tid (2:13) från Varvet i våras men det skulle mest vara en bonus. Någon bonus blev det inte men väl en fantastisk dag i vår vackra huvudstad. 

Dagen började med väntan och åter väntan. Jag hade väl tilltagna tidsmarginaler för att hämta nummerlapp och hitta till starten men det gjorde ingenting. Solen sken och jag gjorde mitt bästa för att komma i stämning, kollade in varierande löparoutfits, promenerade runt lite i Kungsträdgården, åt lite frukt och en smörgås och funderade över vad kungen pysslade med en dag som denna. 

Starten för startgrupp F gick 16:25. Jag hade placerat mig strax bakom farthållarna för 2 timmar men dessa fick jag släppa redan efter ett par kilometer. Det var lite trångt till en början men jag höll högerspår och satsade på att försöka hitta ett lugnt och jämt tempo. Klaratunneln var lite obehaglig, luften stod still och det blev väldigt varmt, men obehagskänslan släppte snabbt när vi kom ut igen. 

Under första tredjedelen av loppet försökte jag koncentrera mig på att hålla mitt tempo, inte tänka på och stressa upp mig över människor runt omkring mig. Jag förvånades över hur lätt det kändes, kilometerspasseringarna låg visserligen på en bit över 6 minuter men det kändes liksom inte långsamt. Svårt att förklara! 

Jag tog det lugnt uppför och drack vid varannan station. Visst var det tungt ibland men aldrig så där vidrigt jobbigt. För övrigt måste jag säga att det var utmärkt service runt banan, gott om vätska och energi och funktionärer precis över allt. Heja DN Stockholm halvmarathon! Runt 12 kilometer började jag känna av lite huvudvärk, som tur var precis innan en vätskestation som dessutom serverade små bitar energy bars - fantastiskt! Det tog inte länge innan jag var tillbaka på banan igen. 

Sedan flöt det på så. Jag njöt av utsikten, förvånade mig själv med att hålla ett hyfsat jämt tempo och inte ha ont någonstans, inget magstrul inga som helst problem! 

Jag visste att backen upp på söder skulle bli tung. Men vid det här laget hade jag insett att något personligt rekord skulle det inte bli idag så jag tog det riktigt lugnt. Tog vätska och en druvsockertablett i botten av backen och lufsade långsamt uppför. Sista knixen uppför St Paulsgatan kändes som bergsbestigning men om man inte har sprungit 18 kilometer innan är den säkert inte speciellt brant. Sprang förbi en utslagen löpare som kräktes bakom en bil, otäckt. 

När vi vände nedför på Götgatan kändes det extremt befriande, jag öste på och det kändes som att jag sprang om mer än blev omsprungen. Långa raksträckan från Söder bort mot Slottet (kommer inte ihåg vad gatan heter) var lite seg men nu var jag så nära att jag gick på ren vilja, många promenerade men jag sprang på. 

När jag svängde uppför sista lilla backen innan mål började jag tänka på det här med tiden. Den skulle inte bli så bra, det hade jag insett. Folk skulle säkert tänka "hoppsan vad hon var långsam då", sedan svängde jag in på upploppet drog på en spurt och tänkte Skit samma, jag har sprungit en halvmara idag, vad har du gjort?


No matter how slow you go, you still beat everyone on the couch 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Snyggt jobbat!
Kram Systeryster

Mia S sa...

Taaaack! :-)