3. Ett fint idrottsminne.

Vad gäller mina egna idrottsprestationer skulle jag kunna säga vilken "målgång" som helst. Upploppet på Lidingö tjejlopp som är rakt, brett och sluttar lite nedåt och därmed lämpar sig bra till att "spurta" och njuta en smula av sin prestation. Det klassiska Vasaloppsupploppet som är så SJUKT långt, det tog liksom aldrig slut men när det väl tog slut och jag fick åka under den där skylten efter genomförd Tjejvasa, var det med en sådan enorm lättnad att det var oslagbart. När jag gick i mål på sista etappen av Motions 6-dagars i Laholm och knappt kunde fatta att jag cyklat över 70 mil på en vecka. Alla fina minnen, men jag undrar om inte upploppet efter Vätternrundan ändå är det största, starkaste och finaste minnet...HITTILLS!

Så här skrev jag efter Vätternrundan 2009:

När det bara återstod 10 km kände jag en enorm lättnad - jag skulle fixa det här - och när vi rullade in på upploppet Motala kändes benen helt plötsligt pigga igen och hela gruppen orkade med en liten spurt. Inte förrän vi hade slagit oss ned i gräset med vår öl och vår pastasallad kontrollerade vi vilken tid vi hade fått...12.17...43 minuter snabbare än planerat

Vad gäller fina idrottsminnen som jag har upplevt framför TVn så är jag en sucker för underdogs. Som när Sveriges herrlag spöade Norge i OS-stafetten på längdskidor 2010. Eller när curlingdamlaget spöade Canada i samma OS. Och vem minns inte den australiensiske short trackåkaren som vann guld i OS 2002 och chockade alla, inklusive sig själv!