Träningsglädje-Sara skrev så här igår Att springa ultra sitter inte i benen. Det sitter i huvudet. Otroligt klokt. Nu ska ju jag visserligen inte springa ultra utan "bara" en halvmara men lika fullt längre än någonsin tidigare.
Jag har stor respekt för distansen men jag tror stenhårt på att jag kommer klara det. Jag måste ju tänka att jag kan klara det. Det sitter i huvudet helt enkelt. Men ibland är det svårt, ibland går det tungt, då gäller det att vända något negativt till något positivt. Pusha sig själv ett steg längre.
Jag har några favoritstrategier för att ta mig igenom det tunga och inte ge upp. Ibland ser jag mig själv gå i mål på det lopp som ligger framför mig, jag har redan gått i mål på Göteborgsvarvet flera gånger i mitt huvud. Ibland tänker jag att det är det här som avgör, klarar jag att springa hela vägen idag klarar jag Göteborgsvarvet. Ibland tänker jag på "Det lilla blå loket", jag tror jag kan, jag tror jag kan...
Idag gick det jättetungt att springa och då helt plötsligt var han där, Gunde! Kommer ni ihåg längdstafetten i OS i Calgary 1988? När Gunde åkte ut i spåret igen och hejade på Torgny Mogren på sista sträckan. På störtskönt dalmål ropade han du får vila sen!
5,9 kilometer sprang jag idag. Inte jättelångt men längsta passet i år och det är jag nöjd med.
Nu är det sen så nu får jag vila!
Tack för hjälpen Gunde! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar